BAKGRUND/ÄNDAMÅL: Som föregångare till dagens grand danois betraktas såväl den gamla "bullenbeisser" som "hatzrüde" och "saurüde", vilka var ett mellanting mellan den tunga mastiffen av engelskt ursprung och en snabb och smidig vinthund. Benämningen doggar hänsyftade i Tyskland närmast till stora, kraftiga hundar, som egentligen inte behövde tillhöra någon bestämd ras. Namn som ulmerdoggar, engelska doggar, danska doggar, hatzrüde, saupacker och stora doggar betecknade senare skilda typer av dessa hundar, åtskilda genom färg och storlek.

År 1878 bildades en kommitté bestående av sju personer med bakgrund som uppfödare och domare under ledning av dr Bodinus i Berlin. Man förband sig att samla alla ovan nämnda varianter av doggar under det gemensamma samlingsnamnet Deutsche Dogge (tysk dogg). Därmed lades grunden för en utveckling mot en självständig tysk hundras.

I anslutning till en utställning år l880 i Berlin fastställdes för första gången en standard för Deutsche Dogge (svenskt rasnamn grand danois). År l888 bildades Deutschen Doggen-Club.

HELHETSINTRYCK: Grand danois förenar genom sitt ädla helhetsintryck resning, kraft och elegans med en stor, kraftig och välbalanserad kroppsbyggnad. Rasen skall varken vara grov eller för elegant. Genom substans tillsammans med ädelhet, harmonisk helhet, välproportionerade linjer samt ett synnerligen uttrycksfullt huvud ser den ut som en ädel staty, en "Apollon" bland hundraser.

STORLEK/VIKT: Mankhöjd: Hanhund: Lägst 80 cm, 90 cm bör inte överskridas. Tik: Lägst 72 cm, 84 cm bör inte överskridas.

Trots att grand danois är en "jätte" tycker den förstås om att bli kelad med.

Källa och mer om rasen här: http://sgdk.se/att-ha-gd/rasstandard

Artikeln finns publicerat:  http://www.hemmetsjournal.se/hund/Rasipedia/Schnauzer/Grand-danois/